www.homeopatkarinstaaf.se © 2010                   

 

 

Homeopatins ursprung

 

 

Homeopatin utvecklades och gavs en vetenskaplig grund av Dr. Samuel Hahnemann. Han föddes i Meissen, Tyskland, år 1755. Tiderna var dåliga så under tiden han studerade till läkare försörjde han sig genom att undervisa i språk (han talade åtta olika språk) samt översätta vetenskapliga artiklar. Efter examen blev han snabbt en av Tysklands mest framstående läkare.
 
Han såg emellertid många fel i dåtidens skolmedicinska behandlingsmetoder och han var inte rädd för att säga sin mening. Trångboddheten, smutsen och bristen på frisk luft i städerna var, enligt hans uppfattning, orsaken till epidemier. Hans planer på isoleringssjukhus, bredare gator och hus med trädgårdar var före sin tid och stämmer väl överens med dagens uppfattning. Allteftersom hans erfarenhet växte blev han mer och mer missnöjd med dåtidens metoder, såsom åderlåtning, lavemang och dundermediciner vilka enligt hans mening gjorde mer skada än nytta. Han beslöt att ägna sig åt översättning av vetenskaplig litteratur, trots att detta innebar att han fick byta ut ett liv i lyx mot fattigdom.
 
I ett av hans översättningsverk påstod författaren att kininets verkan på feber berodde på dess stimulerande effekt på magen. Hahnemann höll inte med om detta. Eftersom han hade haft en praktik i ett sumpmarksområde visste han att den feber som var vanlig där kunde botas med barken från kinaträdet (kinin), men däremot exempelvis bittra medel, ”magmedel” , inte hade någon effekt på febern. Han funderade på hur detta egentligen fungerade och beslöt att själv ta lite kinin. Då utvecklade han alla ”feberns” symtom, dock utan den extremt höga temperaturen. Symtomen försvann när han slutade ta kinin.
Detta var ett underligt fenomen: ett medel som var effektivt mot sjukdomen men som framkallade den sjukdomens symtom när det gavs till friska människor. Han forskade i gammal litteratur och fann, att Hippokrates, och senare Paracelsus omnämnt att ämnen som framkallade symtom också kunde bota dem. Hahnemann påbörjade nu sin livsuppgift.
 
Hahnemann började nu i sin forskning att dokumentera en mängd olika medels inverkan på människokroppen. Han samlade en grupp villiga medhjälpare, vilka han gav medel, och utfrågade dem dagligen om de hade upplevt någon speciell påverkan. Han kallade detta för ”prövningar”. I senare försök gav han dem även potenserade medel, dvs. lösningar som hade undergått en serie utspädningar och skakats varje gång. Detta visade sig eliminera eventuella förstförsämringar till ett minimum.
 
På detta sätt byggde han upp en Materia Medica (farmakopé) vilken bestod av symtom som han framkallat genom experiment på friska människor. Med denna Materia Medica återupptog han sin praktik och ordinerade nu det medel som vid prövningar hade framkallat symtom liknande dem som sjukdomen gav.
 
Efter femton års prövningar och experiment lade han fram sina åsikter, och resultatet av sina ansträngningar, till yrkeskåren. Resultatet blev dock kalla handen. Hahnemann var emellertid så övertygad om sin metods värde att han fortsatte kampen mot oppositionen från läkarkåren under resten av sitt liv. Han fick också ständigt ökande antal tacksamma patienter.
 
Homeopatin spreds bla till England. Där gjordes jämförelser vid en koleraepidemi, där det visade sig att mortaliteten vid ett homeopatiskt sjukhus var 16,4% jämfört med 51,8% vid andra sjukhus.
 
Hahnemann slutade sina dagar i Paris, där han var så framgångsrik i sin praktik, att han fick statsbegravning då han dog, 87 år gammal.